Hur ligger den svenska skolan till i jämförelse med andra länder?

Ingen har undgått medias skrivelser om den svenska skolan i en krisartad beskrivning och löpsedlar där resultat från kunskapsmätningar formuleras som Svensk skola i kris och Pisa-chock.

Att skolor utvärderas och jämförs internationellt är inte ett helt okomplicerat fenomen då de nationella skolsystemen skiljer sig åt. Vidare kan dessa kunskapstester som utgör underlaget för utvärderingen tolkas olika vilket väcker tankar kring hur vi utvärderar skolan och hur denna utvärderingen används. Det väcker även frågor kring kunskapsmätningarna i sig om huruvida de mäter vad de är avsatta att mäta.

Vad säger resultaten oss om den svenska skolan?

Bakom löpsedlarna kan konstateras att svenska elever överlag har presterat relativt bra resultat och även presterat ett antal toppresultat men slående har varit att de inte presterat särskilt bra i matematik och att resultaten på senare tid har försämrats.

Varför och hur utvärderas skolan på ett internationell plan?

För att jämföra nationella utbildningssystem används alltmer kunskapsmätningar som genomförs av internationella samarbetsorganisationer. Fokus för dessa undersökningar har varit att mäta kunskaper för att synliggöra hur politiska och sociala mål uppnås. Dessa kunskapsmätningar får effekter i den utbildningspolitiska debatten.

Internationella kunskapsmätningar som görs i jämförande syfte kan ses som en möjlighet för länder att upptäcka styrkor och svagheter i sina utbildningssystem. Vilka i sin tur kan användas för att förbättra skolan. Vidare kan jämförelserna leda till beslut som ökar den internationella konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.

En del av effekterna som dessa studier bidrar till kan dock inte direkt relateras till de uppmätta resultaten. Resultaten används i den utbildningspolitiska debatten och inom medial utbildningsdisskusion inom vilka det finns olika agendor till hur resultaten tolkas och används. Ur en vetenskaplig synvinkel finns en relativt bred acceptans för dessa kunskapsmätningar samtidigt som en viss kritik riktas kring tolkningarna av resultaten vilka ges ett annat uttryck än vad det finns vetenskapligt underlag för att hävda.

Problematiska aspekter

En viktig aspekt som inte alltid framgår tydligt i debatten när det gäller dessa internationella kunskapsmätningarna är den att de enbart omfattar ett fåtal ämnesområden i den svenska läroplanen. Ytterligare en aspekt är kulturskillnader som innebär vissa specifika förutsättningar för eleverna samt hur de presterar på proven. Vissa länder har en kultur där det är betydelsefullt att prestera på topp och där förberedelserna inför prov kan se helt olika ut för eleverna än i andra länder.

Det som är mest problematiskt med det här sättet att utvärdera olika länders skolsystem grundat på provresultat från dessa internationella kunskapsmätningar är att risken finns att viktiga aspekter av elevernas lärande, pedagogik och undervisningen blir åsidosatt. Det är ju just dessa områden som borde ges mest fokus för utvecklingsmöjligheter och vara den mest positiva aspekten med vad en sådan typ av utvärdering kan bidra till för det nationella skolsystemet.

Jag ser många fördelar med att utvärdera skolsystem och elevers kunskaper på nationell och internationell nivå men en viktig fråga är på vilket sätt det görs, vilken information som samlas in och hur den används i utvärderingar av skolan. Därför är det viktigt att skolutvärderingen och kunskapsmätningarna studeras och utvecklas för att kunna motsvara det vi förväntar oss av dem. Som framtida lärare väcker det  tankar kring hur resultaten och konsekvenserna påverkar våra elevers kunskaper och utveckling samt deras självkänsla och självvärdering inom de olika ämnena. Ytterligare en fråga är vilka effekter det bidrar till i diskussionen gällande lärarnas egna profession.

 

 

Referenser

Klapp, Alli  (2015). Bedömning, betyg och lärande. Lund: Studentlitteratur.
Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2016). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (2. uppl). Lund: Studentlitteratur AB.

 

/ Nadja Sihlberg

Att betygen har blivit viktigare än förr är ett yttrande som man stött på ett fler tal gånger. Man blev ständigt påmind under skoltiden om hur viktigt det är med höga betyg med tanke på samtidens konkurrens om jobb och utbildningsplatser. Trots att valmöjligheterna idag är betydligt fler än tidigare så kan jag hålla med om vikten av betyg (Lundhal & Fichtelius 2010, s. 143). Dock kan man fråga sig hur pass de nationella proven främjar dagens betygsystem i praktiken för att stödja en rättvis och likvärdig betygsättning då alla lärare bedömer och betygsätter olika. Detta leder till en orättvishet om lärare inte använder samma bedömningsmall (Gustafsson, 2010, s. 14). Nationella prov finns för att alla elever i hela Sverige ska få möjligheten att nå upp till samma kunskapsmål och bedömas utifrån samma typ av betygssystem. Eftersom att undervisningen kan se olika ut har man sett NP som en gemensam referenspunkt, ett verktyg för likvärdighet (Ibid, s. 151). De som argumenterar för NP hävdar att de även utgör en chans för elever att visa att de har tagit till sig kunskaper som de tidigare inte har visat. Man ser det som en ”räddning” för elever som riskerar att få underkänt. Självfallet finns en poäng i dessa resonemang men precis som Lundahl & Fichrelius så förhåller jag mig kritiskt till denna modell. I ett utbildningssystem där lärare ska tolka och konkretisera läroplanens övergripande mål och i samråd med eleverna kunna göra ett urval av metoder och stoff att arbeta med, är det problematiskt att använda NP för att kalibrera betygsättning (Ibid, s. 146). Dessutom är inte tanken att NP ska ha en sådan stor betydelse att kunna rädda elevernas betyg, utan syftet är att den ska belysa lärandemålen samt kunskapskraven, fungera som ett hjälpmedel att upptäcka elevernas styrkor samt utvecklingsmöjligheter m.m. (Gustafsson, Cliffordson & Erickson, 2014, s. 102; Klapp, 2015, s. 97).
Lundahl & Folke-Fichtelius (2010, s. 151) beskriver två olika aspekter lärare använder sig av när de betygsätter elever. Vissa summerar resultatet från de nationella proven för att sätta ett slutbetyg medan andra analyserar elevens resultat från NP vilket innebär att eleven får den här ”räddningen” att visa kunskaper som missvisats tidigare. I och med att alla lärare använder resultatet av NP på olika sätt, blir syftet ”likvärdig betygsättning” meningslöst. Någon som är väldigt tydlig med att nationella inte ska vara examinerande är Klapp (2015, s. 97). Författaren menar att man bör ta hänsyn till alla arbetsprestationer som under terminens gång.

Ju mer man läser om NP desto mer förstår man att syftet med detta är väldigt vagt. Hur ska syftemålen uppnås om det inte ens finns någon konsensus kring att det är syftet? Det absolut viktigaste i detta ämne, enligt mig, är att skolorna bör få klara och tydligare direktiv kring varför vi har NP och hur resultatet ska användas vid betygsättning- för att det ska bli en reell likvärdighet.

Hur ser elevperspektivet ut vad gäller nationella proven?
Nu till eleverna som skriver de nationella proven, vilket är viktigt att ha i åtanke när man diskuterar detta ämne. Stress och press. Det är något många elever känner inför detta. Att göra proven innebär massvis med stök för lärare men även för många elever som upplever prestationsångest i skolan (Klapp, 2015, s. 91). Denna stress kan leda till att elever presterar sämre. Enligt mig är det onödigt med de nationella proven eftersom att eleverna redan har massvis med prov och läxförhör på skolan. Varför borde man då ha ännu mer prov? Vad tycker ni? Ifall nationella proven har fler nackdelar än fördelar är ett omdiskuterat ämne som går att diskutera vidare om. Hoppas att ni som läst fick en bredare bild av detta ämne.

/Chimene Selwan

Referenser:

Gustafsson, J.-E., Cliffordson, C., & Erickson, G. (2014). Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan-problem och möjligheter. Stockholm: SNS förlag.

Klapp, A. (2015). Bedömning, betyg och lärande. Lund: Studentlitteratur.

Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB.

 

 

 

 

Varför har vi nationell skolutvärdering och vad används det till?

Nationell skolutvärdering kan kort och koncist beskrivas som kvalitetsgranskningar vilka syftar till två aspekter; att för det första säkra kunskap och för det andra bilda ny kunskap.

Historiskt sett är utvärderingar en företeelse inom det svenska utbildningssystemet och syftet med utvärderingar är att beskriva, förklara samt värdera olika företeelser inom skolans verksamhet för att därmed kunna reformera verksamheten.

Utvärderingar, eller rättare sagt kontroll av kunskap har genomförts långt innan införandet av folkskolan år 1842. Under denna period var det hemmet som ansvarade för undervisningen med direktiv från kyrkan och prästerskapet. Befolkningens kunskaper kontrollerades av prästerskapet genom regelbundna husförhör.

Kort därefter när folkskolan infördes år 1842, var det den lokala styrelsens ansvar för inrättandet av en organiserad undervisning. Under denna period inrättades även skolinspektörer under ecklesiastikministerns ledning, vilka hade till uppgift att kontrollera att de lokala aktörerna följde folkskolestadgans föreskrifter.

Under mitten av 1900-talet fick centralstyrningen och utvärderingen en stärkande roll och i samband med detta infördes även den nioåriga obligatoriska skolan. Nu fick utbildningen med utgångspunkt i politisk styrning en enhetlig struktur. Undervisningsstoffet baserades på läroplaner och statligt godkända läromedel. Under denna tid var det skolöverstyrelsen som ansvarade för utvärderingen. I slutet av 1900-talet bildade skolverket ett utvärderingsprogram som tog över ansvaret för framtida inspektioner.

Idag är utvärdering mer än ”vanligt” traditionell kunskapsmätning. Dock finns det fortfarande inslag av mätandet av den ”rätta” kunskapen då utbildningen än idag baseras på föreskrifter. I skolan används utvärderingar av lärare- och elever för att presentera elevernas prestationer vid exempelvis utvecklingssamtal för att därmed kunna diskutera vad som har fungerat bra och vad som kan utvecklas. Tittar man lite högre upp i hierarkin så använder kommunerna utvärderingar för att bedöma om undervisningen bidrar till det som den avses att bidra till.

Med utgångspunkt i ovanstående beskrivning av det svenska utbildningssystemets historia kan vi konstatera att utvärderingens främsta uppgift är att främja skolutvecklingen för att därigenom erbjuda eleverna goda förutsättningar för deras allsidiga och personliga utveckling och lärande.

---

För- och nackdelar med utvärdering.

Det som anses vara fördelaktigt med utvärderingar är att dessa erbjuder politikerna underlag för att reformera utbildningssystemet. Genom utvärderingar kan politiker exempelvis fatta beslut om åtgärder som ska vidtas när en skola inte uppnår skolinspektionens krav. En annan fördel är att utvärderingen har bidragit till utveckling av metoder kring kunskapsmätning.

Det som uppfattas som mindre fördelaktigt, är just reformerna, då dessa tar lång tid att genomföra. Ytterligare en nackdel är att utvärderingen fokuserar på resultat och inte kvalité. Med andra ord hämmar nackdelarna lärarnas autonomi vilket resulterar i att det didaktiska spelutrymmet minskar. I en artikel skriven av Lindqvist och Nordänger (2011) framgår det att lärare av försiktighetsskäl undviker moment för att minimera risken att stå till svars inför någon. Mellan raderna i artikeln kan man utläsa att de intervjuade lärarna vidtar åtgärder i förebyggande syfte. Det vill säga att lärarna för dokumentationer (utvärderar) för att kunna framlägga bevis på deras pedagogiska arbete, inte för att dokumentationer utgör en väsentlig del av deras yrkesutövande.

Karlsson Westman och Andersson (2007) talar om framtidens utvärdering. De ställer frågan; vem ska bestämma vad som ska utvärderas och av vem? Just denna fråga uppfattas relevant för en blivande lärare vilket bidrar till ett samtycke om att utvärdering bör istället för kontroll syfta till kunskapsgenerering. På så sätt kan lärares yrkesprofessionalitet också förhoppningsvis ökas.

Avslutningsvis kan det konstateras att utvärderingen av den svenska skolan startades strax innan införandet av folkskolan och redan då hade man en idé om att kontroll/utvärderingar skulle kunna reformera undervisningsvillkoren. Under tiden har utvärderingen ökat och fått en stark inställning som informativt styrmedel vilket kan både gynna och missgynna verksamma lärare. Utvärderingen är gynnsam på så sätt att den erbjuder lärare verktyg och riktlinjer på hur de ska gå tillväga för att granska sin undervisning samt mäta elevernas kunskaper. Det som missgynnar, är just det ovannämnda, att utvärderingen delvis har en negativ inverkan på lärares professionella autonomi.

---

 

Inlägget utgår från följande litteratur:

Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB.

Lindqvist, P., & Nordänger, U. K. (2011). ”Mellan försiktighetsprinciper och kreativitetsmod. Lärares arbete som balansakt i risk-och granskningssamhället”. Nordic Studies in Education, 31(3), ss. 180-193.

Karlsson Vestman, O., & Andersson, I. M. (2007). Pedagogisk utvärdering som styrning: en historia från präster till PISA. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling: Liber. Kapitel 6.

Jag valde att utesluta Skolverket. (2009) då denna text inte motsvarade det inlägget baserades på.

/ Ronak Razi

Formativ och summativ bedömning

Det görs ständigt mätningar av elevernas kunskaper och dessa bedömningar utförs vid skolstart, inom skolan och vid skolslut. Vilket syfte har egentligen bedömningen av elevernas kunskaper? Har mätandet av elevernas kunskap tagit fokus från deras lärande?

Lärarens uppgift enligt Wahlström är att se bedömningen som en del av elevens utveckling och lärandeprocess. I den formativa bedömningen använder läraren bedömning för lärande, där syftet är att ta reda på var eleverna befinner sig i sin utveckling och hjälpa dem vidare i sitt lärande. Den andra typen av bedömning som läraren gör kallas för summativ bedömning, vilket är en bedömning av elevens lärande. Den summativa bedömningen är en gradering av elevens kunskap. De summativa bedömningarna i svensk skola utgörs av betyg, utvecklingssamtal, utvecklingsplaner och åtgärdsprogram.

Betygssystemet vilar på meritokratisk grund vilket innebär att alla individer oavsett bakgrund ska ha möjlighet till samma chans att hitta sin plats i samhället. Samtidigt som skolan vill ge eleverna lika möjligheter utifrån ett likhetsideal så kommer betygssystemet paradoxalt nog att användas för att särskilja eleverna. Undermeningen blir då att kunskap inte är för alla, eftersom betygssystemets kategoriserande av elever försämrar förutsättningarna för fortsatta akademiska studier för de elever med dåliga betyg. Så frågan som återstår är på vilket sätt lärarens summativa bedömning av eleven hjälper och bidrar till dess lärande.

Bedömning och politik

Lärare måste förhålla sig till de politiska besluten vad gäller användandet av utvärderingar i det svenska skolsystemet. De politiska partierna har tidigare gått kraftigt isär när det kommit till frågan om att mäta elevernas kunskap genom bedömning och betygsättning. Socialdemokraterna betraktade länge betyg som något nödvändigt endast för att kunna använda som utvärderingskriteria för vidare studier. Den generella åsikten har varit att utvärdering av elevernas kunskap ska vara av pedagogiska och inte politiska skäl. Moderaterna har däremot varit väldigt pådrivande vad gäller resultatmätningar och rätt konsekvent i sitt förhållningssätt till betygssystem. Socialdemokraterna däremot har under de senaste 30 åren förändrat sin politik drastiskt. I slutet på 90-talet hakade man på den internationella trenden med kvalitétsredovisning av offentlig verksamhet för ökad kontroll. I takt med att de externa bedömningarna (av skolan) ökade, så växte även trycket på fler interna bedömningar (av eleverna). I dagens läge verkar de internationella och nationella kunskapsutvärderingarna tillfredsställa ett stort politiskt behov som hela tiden har en tendens att öka. Pisa och andra utvärderingssystem får hela tiden allt större utrymme i media samt en större påverkan på vårt svenska utbildningssystem. Mätandet och bedömningen av elevernas kunskaper i Pisa har använts som ett politiskt argument för de flesta av våra skolreformer, exempelvis det nya betygssystemet och den nya lärarutbildningen. Elevernas resultat används som underlag för att bland annat jämföra hur det svenska utbildningssystemet rent konkurrensmässigt står sig internationellt. Är den ökade betydelsen av det storskaliga mätandet och det dagliga dokumenterandet bara en spegling av det prestationsinriktade samhälle vi lever i?

Black och Wiliam gör en liknelse mellan skolan och en svart låda, där politikerna försöker förbättra mätresultaten genom att stoppa in saker i lådan (input) som elever, lärare, lagar, regler, krav, tester, prov och så vidare. Sedan förväntar de sig att det ska komma ut (output) mer kompetenta elever som har fått mer kunskap, presterat bättre testresultat, som är nöjda och så vidare. Det som framgår är att politikerna inte inser att något måste hända i lådan också för att det ska bli en tillfredsställande output. Black och Wiliam menar att det räcker inte med att tillföra en input utan det väsentliga är det som händer i lådan och ska bidra till resultatet. Det som sker i lådan är dessutom den svåra delen och den förväntas lärarna ta hand om helt själva. Politikerna och myndigheterna förstår inte att resurserna borde läggas på det som finns i lådan istället för att allt fokus ligger på outputen och resultatet. Ur ett bedömningsperspektiv så har dessutom forskningsstudier visat att formativ bedömning är det som ger störst effekt och påverkar elevernas resultat på ett positivt sätt medan summativ bedömning snarare ger eleverna dålig självkänsla om de misslyckas. Wahlström menar att det finns flera sätt att förstå kunskap, och flera sätt att undervisa vilket även innebär att det finns flera sätt att bedöma elevernas kunskaper och prestationer. De svenska politikerna borde kanske fokusera mer på kompetensutveckling, formativ undervisning och elevernas lärande snarare än betygssystem och internationella utvärderingsresultat?

/Camilla Rydström

 

Följande litteratur har använts som referens;

Black, P., & Wiliam, D. (1998). Inside the Black Box: Raising Standards Through Classroom Assessment. Phi Delta Kappan, 80(2,)

Lundahl, C., & Folke – Fichtelius, M. (Red.). (2010 ). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB. Kap 4 & 10.

Wahlström, N. (2015 ). Läroplansteori och didaktik . Malmö: Gleerup. Kap 6.