Formativ och summativ bedömning
Det görs ständigt mätningar av elevernas kunskaper och dessa bedömningar utförs vid skolstart, inom skolan och vid skolslut. Vilket syfte har egentligen bedömningen av elevernas kunskaper? Har mätandet av elevernas kunskap tagit fokus från deras lärande?
Lärarens uppgift enligt Wahlström är att se bedömningen som en del av elevens utveckling och lärandeprocess. I den formativa bedömningen använder läraren bedömning för lärande, där syftet är att ta reda på var eleverna befinner sig i sin utveckling och hjälpa dem vidare i sitt lärande. Den andra typen av bedömning som läraren gör kallas för summativ bedömning, vilket är en bedömning av elevens lärande. Den summativa bedömningen är en gradering av elevens kunskap. De summativa bedömningarna i svensk skola utgörs av betyg, utvecklingssamtal, utvecklingsplaner och åtgärdsprogram.
Betygssystemet vilar på meritokratisk grund vilket innebär att alla individer oavsett bakgrund ska ha möjlighet till samma chans att hitta sin plats i samhället. Samtidigt som skolan vill ge eleverna lika möjligheter utifrån ett likhetsideal så kommer betygssystemet paradoxalt nog att användas för att särskilja eleverna. Undermeningen blir då att kunskap inte är för alla, eftersom betygssystemets kategoriserande av elever försämrar förutsättningarna för fortsatta akademiska studier för de elever med dåliga betyg. Så frågan som återstår är på vilket sätt lärarens summativa bedömning av eleven hjälper och bidrar till dess lärande.
Bedömning och politik
Lärare måste förhålla sig till de politiska besluten vad gäller användandet av utvärderingar i det svenska skolsystemet. De politiska partierna har tidigare gått kraftigt isär när det kommit till frågan om att mäta elevernas kunskap genom bedömning och betygsättning. Socialdemokraterna betraktade länge betyg som något nödvändigt endast för att kunna använda som utvärderingskriteria för vidare studier. Den generella åsikten har varit att utvärdering av elevernas kunskap ska vara av pedagogiska och inte politiska skäl. Moderaterna har däremot varit väldigt pådrivande vad gäller resultatmätningar och rätt konsekvent i sitt förhållningssätt till betygssystem. Socialdemokraterna däremot har under de senaste 30 åren förändrat sin politik drastiskt. I slutet på 90-talet hakade man på den internationella trenden med kvalitétsredovisning av offentlig verksamhet för ökad kontroll. I takt med att de externa bedömningarna (av skolan) ökade, så växte även trycket på fler interna bedömningar (av eleverna). I dagens läge verkar de internationella och nationella kunskapsutvärderingarna tillfredsställa ett stort politiskt behov som hela tiden har en tendens att öka. Pisa och andra utvärderingssystem får hela tiden allt större utrymme i media samt en större påverkan på vårt svenska utbildningssystem. Mätandet och bedömningen av elevernas kunskaper i Pisa har använts som ett politiskt argument för de flesta av våra skolreformer, exempelvis det nya betygssystemet och den nya lärarutbildningen. Elevernas resultat används som underlag för att bland annat jämföra hur det svenska utbildningssystemet rent konkurrensmässigt står sig internationellt. Är den ökade betydelsen av det storskaliga mätandet och det dagliga dokumenterandet bara en spegling av det prestationsinriktade samhälle vi lever i?
Black och Wiliam gör en liknelse mellan skolan och en svart låda, där politikerna försöker förbättra mätresultaten genom att stoppa in saker i lådan (input) som elever, lärare, lagar, regler, krav, tester, prov och så vidare. Sedan förväntar de sig att det ska komma ut (output) mer kompetenta elever som har fått mer kunskap, presterat bättre testresultat, som är nöjda och så vidare. Det som framgår är att politikerna inte inser att något måste hända i lådan också för att det ska bli en tillfredsställande output. Black och Wiliam menar att det räcker inte med att tillföra en input utan det väsentliga är det som händer i lådan och ska bidra till resultatet. Det som sker i lådan är dessutom den svåra delen och den förväntas lärarna ta hand om helt själva. Politikerna och myndigheterna förstår inte att resurserna borde läggas på det som finns i lådan istället för att allt fokus ligger på outputen och resultatet. Ur ett bedömningsperspektiv så har dessutom forskningsstudier visat att formativ bedömning är det som ger störst effekt och påverkar elevernas resultat på ett positivt sätt medan summativ bedömning snarare ger eleverna dålig självkänsla om de misslyckas. Wahlström menar att det finns flera sätt att förstå kunskap, och flera sätt att undervisa vilket även innebär att det finns flera sätt att bedöma elevernas kunskaper och prestationer. De svenska politikerna borde kanske fokusera mer på kompetensutveckling, formativ undervisning och elevernas lärande snarare än betygssystem och internationella utvärderingsresultat?
/Camilla Rydström
Följande litteratur har använts som referens;
Black, P., & Wiliam, D. (1998). Inside the Black Box: Raising Standards Through Classroom Assessment. Phi Delta Kappan, 80(2,)
Lundahl, C., & Folke – Fichtelius, M. (Red.). (2010 ). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB. Kap 4 & 10.
Wahlström, N. (2015 ). Läroplansteori och didaktik . Malmö: Gleerup. Kap 6.
Bedömning och Utvärdering 
Mycket intressant text Camilla. Formativ och summativ bedömning är något vi fått höra flitigt igenom hela vår utbildning. Att ständigt bedöma och ge återkoppling till eleverna längst vägen bidrar till att de utvecklas samt att läraren har möjlighet att anpassa sin undervisning så att målen nås. Jag tror mer på den formativa bedömningen och mindre på bedömningen i form av en siffra eller bokstav, i unga åldrar. Detta först och främst för att säger inte speciellt mycket om eleven samt vart den befinner sig vilket kan bli problematiskt. Men även för att den formativa bedömningen har även en positiv påverkan på ”svaga elever” samtidigt som att det går att anpassa för de ”starka eleverna”. Anledningen till att jag har svårt för summativ bedömning är dels för att det inte ger en rättvis bedömning och dels för att de bygger på prov vilket leder till stress, oro och ångest. Detta kan påverka elevens provresultat.
Jag håller med dig när du skriver om likabehandlingen och att alla har möjlighet till samma chans genom betygssystemet samtidigt som betyg används för att dela upp elever. Vi har nog alla fått höra hur viktigt det är med betyg för att komma in i på bästa gymnasiet eller en hög universitetsutbildning vilket sätter mycket press på elever. Får man inte det där höga betyget sänker det ens självförtroende mycket. Skolan är inte för alla, vissa har det svårare än andra och får sämre betyg.
/Chimene Selwan
GillaGillad av 1 person
Camilla.
Du ger en konkret beskrivning av olika bedömningsformer och du belyser viktiga aspekter kring lärarens jobb och mätandet av kunskap. Du refererar till Wahlström och skriver att det finns flera sätt att förstå kunskap, flera sätt att undervisa och flera sätt att bedöma. Vad det gäller lärares yrkesutövande så är vi relativt fria i hur vi ska undervisa men jag tror att betygsättning som verktyg för att mäta kunskap är svårt att komma ifrån då det svenska utbildningssystemet bygger, som du skriver, på meritokrati. Det här leder i sin tur till den paradoxala särskiljningen som du nämner senare.
Frågan som du ställer i första stycket, ”Har mätandet av elevernas kunskap tagit fokus från deras lärande?” skulle jag vilja svara ja på, eftersom mätandet av elevernas kunskaper idag är en del av utvärderingssystemet, vilket leder till att själva genomförandeprocessen hamnar delvis i skymundan. Vilket är lite tvetydigt eftersom man redan under mitten av 1900-talet började rikta fokus mot genomförandeprocessen och inte enbart prestationer. Trots det har vi ändå hamnat under fokus-på-resultat- kategorin.
Jag föredrar Socialdemokraternas tidigare förhållningssätt till utvärdering, där utvärderingen gick ut på att mäta elevernas kunskaper av pedagogiska skäl. Det här blir ytterst relevant för oss (lärare) eftersom vår främsta uppgift är att förse eleverna med adekvata kunskaper och stödja de i sitt lärande. Om man ständigt fokuserar på ”outputs” så är det inte så konstigt att det automatiskt sker en särskiljning, hur gärna man än vill komma bort från det. Och då kommer man in på det du skriver om den svarta lådan, att resurserna ska läggas på rätt ställe för att man ska få bättre eller åtminstone förväntade resultat. Då funderar jag lite på vad som skulle kunna hända om politikerna och myndigheterna tog ett steg bakåt och gav lärare större tal- och handlingsutrymme? Skulle vi kunna påverka det som sker inuti lådan bättre? Det tror jag, eftersom vi är där på plats och undervisar. Då vi befinner oss mitt i elevernas lärandeprocess så tror jag faktiskt att vi, med stöd från vår akademiska utbildning och erfarenhet skulle kunna fylla den svarta lådan med bättre resurser.
/ Ronak
GillaGillad av 1 person
Håller med det du skriver Ronak!
Jag tror att vi lärare vet bäst och skulle kunna påverka undervisningen till stor del istället för att våra politiker ska lägga sig i. Förhoppningsvis i framtiden 🙂 kanske…
Chimene Selwan
GillaGillad av 1 person
Ja Chimene, det är ju helt klart lärare som besitter erfarenheter och kunskaper som bäst kan utveckla skolverksamheten och bidra bäst i skolpolitiken. Politikernas och statens styrning av skolan är något som vi idag får acceptera. Därmed är det oerhört viktigt att lärarnas röster blir hörda.
Camilla, jag tycker att det är intressant hur du tar upp bedömning i förhållandet till politiken och hur de olika partiernas på olika betygssystem samt vilka effekter deras beslut leder till för verksamheten och undervisningen. Det är även intressant det du skriver om hur Pisa undersökningen används av politiker för att ge underlag för argumentation i den politiska debatten samt som underlag för att driva fram skolreformer. Jag undrar också precis som ni om det ökade fokuset på mätande och dokumentation i praktiken bidrar till utvecklandet av lärande och pedagogik. Precis som du skriver Camilla , så tenderar politiker att fokusera och spendera tid och resurser åt resultaten vad du benämner ”output” medan det läggs färre resurser och mindre fokus på ”input” där ryms då bland annat det vi anser viktigast nämligen lärare, elever och undervisningen där själva lärandet sker. Du ställer frågan ”Har mätandet av elevernas kunskap tagit fokus från deras lärande? Även jag vill svara JA på den frågan. Istället för att fokusera så mycket på summativa bedömningar, betygssystem och kunskapstester som internationella undersökningar, nationella prov vore det fantastiskt om lärare fick ett större gehör från politiskt håll för att fokusera mer på normativ undervisning, kompetensutveckling och elevernas lärande. Ja alltså det som den svenska skolan och dess utbildade lärare arbetar med dagligen. Som blivande lärare kan man känna en frustration över hur mycket fokus och resurser som läggs på något som i praktiken inte gynnar utvecklandet av undervisningen. Ytterligare en negativ aspekt i detta är att lärarnas profession återigen inskränks. I synnerhet är det frustrerande att politiker fokuserar på fel delar samtidigt som media målar upp bilden av den dåliga svenska skolan med dåliga elever och dåliga lärare. Samtidigt som attityden och förtroendet till lärarna sjunker radikalt och lärarnas yrkesstatus har nästintill blivit fullkomligt obefintlig. Detta får en att inte bara som blivande lärare utan som medborgare att vädja till politiker och allmänheten i allra största grad om att sätta tillit till att låta lärare utföra sitt yrke och en tro på att de gör det bra. Efter mediarapporteringar och politiska slagträn och debatter behöver ändå lärare och elever höra att de gör ett bra jobb och vi tror på er. Och till politikerna, som säkerligen sagts förut men tåls att säga tills den dagen lärarkåren tycker sig ha fått tillräckligt gehör, lyssna på lärarna! För att utveckla svenska skolan och öka elevernas kunskapsutveckling måste fokuset ändras. Vilket naturligtvis är svårt att matcha med politiska agendor både på nationell och internationell nivå. Kanske kan man byta fokus och istället för att bara ställa frågan ”hur går det för den svenska skolan” eller ”hur går det för svenska elever” (vilket ska besvaras i och med kunskapsmätningar) kan fråga ”hur går det för lärare i den svenska skolan? Vilket då borde besvaras av lärarnas egna yrkeskår.
GillaGilla