Formativ och summativ bedömning
Det görs ständigt mätningar av elevernas kunskaper och dessa bedömningar utförs vid skolstart, inom skolan och vid skolslut. Vilket syfte har egentligen bedömningen av elevernas kunskaper? Har mätandet av elevernas kunskap tagit fokus från deras lärande?
Lärarens uppgift enligt Wahlström är att se bedömningen som en del av elevens utveckling och lärandeprocess. I den formativa bedömningen använder läraren bedömning för lärande, där syftet är att ta reda på var eleverna befinner sig i sin utveckling och hjälpa dem vidare i sitt lärande. Den andra typen av bedömning som läraren gör kallas för summativ bedömning, vilket är en bedömning av elevens lärande. Den summativa bedömningen är en gradering av elevens kunskap. De summativa bedömningarna i svensk skola utgörs av betyg, utvecklingssamtal, utvecklingsplaner och åtgärdsprogram.
Betygssystemet vilar på meritokratisk grund vilket innebär att alla individer oavsett bakgrund ska ha möjlighet till samma chans att hitta sin plats i samhället. Samtidigt som skolan vill ge eleverna lika möjligheter utifrån ett likhetsideal så kommer betygssystemet paradoxalt nog att användas för att särskilja eleverna. Undermeningen blir då att kunskap inte är för alla, eftersom betygssystemets kategoriserande av elever försämrar förutsättningarna för fortsatta akademiska studier för de elever med dåliga betyg. Så frågan som återstår är på vilket sätt lärarens summativa bedömning av eleven hjälper och bidrar till dess lärande.
Bedömning och politik
Lärare måste förhålla sig till de politiska besluten vad gäller användandet av utvärderingar i det svenska skolsystemet. De politiska partierna har tidigare gått kraftigt isär när det kommit till frågan om att mäta elevernas kunskap genom bedömning och betygsättning. Socialdemokraterna betraktade länge betyg som något nödvändigt endast för att kunna använda som utvärderingskriteria för vidare studier. Den generella åsikten har varit att utvärdering av elevernas kunskap ska vara av pedagogiska och inte politiska skäl. Moderaterna har däremot varit väldigt pådrivande vad gäller resultatmätningar och rätt konsekvent i sitt förhållningssätt till betygssystem. Socialdemokraterna däremot har under de senaste 30 åren förändrat sin politik drastiskt. I slutet på 90-talet hakade man på den internationella trenden med kvalitétsredovisning av offentlig verksamhet för ökad kontroll. I takt med att de externa bedömningarna (av skolan) ökade, så växte även trycket på fler interna bedömningar (av eleverna). I dagens läge verkar de internationella och nationella kunskapsutvärderingarna tillfredsställa ett stort politiskt behov som hela tiden har en tendens att öka. Pisa och andra utvärderingssystem får hela tiden allt större utrymme i media samt en större påverkan på vårt svenska utbildningssystem. Mätandet och bedömningen av elevernas kunskaper i Pisa har använts som ett politiskt argument för de flesta av våra skolreformer, exempelvis det nya betygssystemet och den nya lärarutbildningen. Elevernas resultat används som underlag för att bland annat jämföra hur det svenska utbildningssystemet rent konkurrensmässigt står sig internationellt. Är den ökade betydelsen av det storskaliga mätandet och det dagliga dokumenterandet bara en spegling av det prestationsinriktade samhälle vi lever i?
Black och Wiliam gör en liknelse mellan skolan och en svart låda, där politikerna försöker förbättra mätresultaten genom att stoppa in saker i lådan (input) som elever, lärare, lagar, regler, krav, tester, prov och så vidare. Sedan förväntar de sig att det ska komma ut (output) mer kompetenta elever som har fått mer kunskap, presterat bättre testresultat, som är nöjda och så vidare. Det som framgår är att politikerna inte inser att något måste hända i lådan också för att det ska bli en tillfredsställande output. Black och Wiliam menar att det räcker inte med att tillföra en input utan det väsentliga är det som händer i lådan och ska bidra till resultatet. Det som sker i lådan är dessutom den svåra delen och den förväntas lärarna ta hand om helt själva. Politikerna och myndigheterna förstår inte att resurserna borde läggas på det som finns i lådan istället för att allt fokus ligger på outputen och resultatet. Ur ett bedömningsperspektiv så har dessutom forskningsstudier visat att formativ bedömning är det som ger störst effekt och påverkar elevernas resultat på ett positivt sätt medan summativ bedömning snarare ger eleverna dålig självkänsla om de misslyckas. Wahlström menar att det finns flera sätt att förstå kunskap, och flera sätt att undervisa vilket även innebär att det finns flera sätt att bedöma elevernas kunskaper och prestationer. De svenska politikerna borde kanske fokusera mer på kompetensutveckling, formativ undervisning och elevernas lärande snarare än betygssystem och internationella utvärderingsresultat?
/Camilla Rydström
Följande litteratur har använts som referens;
Black, P., & Wiliam, D. (1998). Inside the Black Box: Raising Standards Through Classroom Assessment. Phi Delta Kappan, 80(2,)
Lundahl, C., & Folke – Fichtelius, M. (Red.). (2010 ). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB. Kap 4 & 10.
Wahlström, N. (2015 ). Läroplansteori och didaktik . Malmö: Gleerup. Kap 6.
Bedömning och Utvärdering 