Varför har vi nationell skolutvärdering och vad används det till? 
Nationell skolutvärdering kan kort och koncist beskrivas som kvalitetsgranskningar vilka syftar till två aspekter; att för det första säkra kunskap och för det andra bilda ny kunskap.
Historiskt sett är utvärderingar en företeelse inom det svenska utbildningssystemet och syftet med utvärderingar är att beskriva, förklara samt värdera olika företeelser inom skolans verksamhet för att därmed kunna reformera verksamheten.
Utvärderingar, eller rättare sagt kontroll av kunskap har genomförts långt innan införandet av folkskolan år 1842. Under denna period var det hemmet som ansvarade för undervisningen med direktiv från kyrkan och prästerskapet. Befolkningens kunskaper kontrollerades av prästerskapet genom regelbundna husförhör.
Kort därefter när folkskolan infördes år 1842, var det den lokala styrelsens ansvar för inrättandet av en organiserad undervisning. Under denna period inrättades även skolinspektörer under ecklesiastikministerns ledning, vilka hade till uppgift att kontrollera att de lokala aktörerna följde folkskolestadgans föreskrifter.
Under mitten av 1900-talet fick centralstyrningen och utvärderingen en stärkande roll och i samband med detta infördes även den nioåriga obligatoriska skolan. Nu fick utbildningen med utgångspunkt i politisk styrning en enhetlig struktur. Undervisningsstoffet baserades på läroplaner och statligt godkända läromedel. Under denna tid var det skolöverstyrelsen som ansvarade för utvärderingen. I slutet av 1900-talet bildade skolverket ett utvärderingsprogram som tog över ansvaret för framtida inspektioner.
Idag är utvärdering mer än ”vanligt” traditionell kunskapsmätning. Dock finns det fortfarande inslag av mätandet av den ”rätta” kunskapen då utbildningen än idag baseras på föreskrifter. I skolan används utvärderingar av lärare- och elever för att presentera elevernas prestationer vid exempelvis utvecklingssamtal för att därmed kunna diskutera vad som har fungerat bra och vad som kan utvecklas. Tittar man lite högre upp i hierarkin så använder kommunerna utvärderingar för att bedöma om undervisningen bidrar till det som den avses att bidra till.
Med utgångspunkt i ovanstående beskrivning av det svenska utbildningssystemets historia kan vi konstatera att utvärderingens främsta uppgift är att främja skolutvecklingen för att därigenom erbjuda eleverna goda förutsättningar för deras allsidiga och personliga utveckling och lärande.
För- och nackdelar med utvärdering.
Det som anses vara fördelaktigt med utvärderingar är att dessa erbjuder politikerna underlag för att reformera utbildningssystemet. Genom utvärderingar kan politiker exempelvis fatta beslut om åtgärder som ska vidtas när en skola inte uppnår skolinspektionens krav. En annan fördel är att utvärderingen har bidragit till utveckling av metoder kring kunskapsmätning.
Det som uppfattas som mindre fördelaktigt, är just reformerna, då dessa tar lång tid att genomföra. Ytterligare en nackdel är att utvärderingen fokuserar på resultat och inte kvalité. Med andra ord hämmar nackdelarna lärarnas autonomi vilket resulterar i att det didaktiska spelutrymmet minskar. I en artikel skriven av Lindqvist och Nordänger (2011) framgår det att lärare av försiktighetsskäl undviker moment för att minimera risken att stå till svars inför någon. Mellan raderna i artikeln kan man utläsa att de intervjuade lärarna vidtar åtgärder i förebyggande syfte. Det vill säga att lärarna för dokumentationer (utvärderar) för att kunna framlägga bevis på deras pedagogiska arbete, inte för att dokumentationer utgör en väsentlig del av deras yrkesutövande.
Karlsson Westman och Andersson (2007) talar om framtidens utvärdering. De ställer frågan; vem ska bestämma vad som ska utvärderas och av vem? Just denna fråga uppfattas relevant för en blivande lärare vilket bidrar till ett samtycke om att utvärdering bör istället för kontroll syfta till kunskapsgenerering. På så sätt kan lärares yrkesprofessionalitet också förhoppningsvis ökas.
Avslutningsvis kan det konstateras att utvärderingen av den svenska skolan startades strax innan införandet av folkskolan och redan då hade man en idé om att kontroll/utvärderingar skulle kunna reformera undervisningsvillkoren. Under tiden har utvärderingen ökat och fått en stark inställning som informativt styrmedel vilket kan både gynna och missgynna verksamma lärare. Utvärderingen är gynnsam på så sätt att den erbjuder lärare verktyg och riktlinjer på hur de ska gå tillväga för att granska sin undervisning samt mäta elevernas kunskaper. Det som missgynnar, är just det ovannämnda, att utvärderingen delvis har en negativ inverkan på lärares professionella autonomi.
Inlägget utgår från följande litteratur:
Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB.
Lindqvist, P., & Nordänger, U. K. (2011). ”Mellan försiktighetsprinciper och kreativitetsmod. Lärares arbete som balansakt i risk-och granskningssamhället”. Nordic Studies in Education, 31(3), ss. 180-193.
Karlsson Vestman, O., & Andersson, I. M. (2007). Pedagogisk utvärdering som styrning: en historia från präster till PISA. Stockholm: Myndigheten för skolutveckling: Liber. Kapitel 6.
Jag valde att utesluta Skolverket. (2009) då denna text inte motsvarade det inlägget baserades på.
/ Ronak Razi
Bedömning och Utvärdering 