Att betygen har blivit viktigare än förr är ett yttrande som man stött på ett fler tal gånger. Man blev ständigt påmind under skoltiden om hur viktigt det är med höga betyg med tanke på samtidens konkurrens om jobb och utbildningsplatser. Trots att valmöjligheterna idag är betydligt fler än tidigare så kan jag hålla med om vikten av betyg (Lundhal & Fichtelius 2010, s. 143). Dock kan man fråga sig hur pass de nationella proven främjar dagens betygsystem i praktiken för att stödja en rättvis och likvärdig betygsättning då alla lärare bedömer och betygsätter olika. Detta leder till en orättvishet om lärare inte använder samma bedömningsmall (Gustafsson, 2010, s. 14). Nationella prov finns för att alla elever i hela Sverige ska få möjligheten att nå upp till samma kunskapsmål och bedömas utifrån samma typ av betygssystem. Eftersom att undervisningen kan se olika ut har man sett NP som en gemensam referenspunkt, ett verktyg för likvärdighet (Ibid, s. 151). De som argumenterar för NP hävdar att de även utgör en chans för elever att visa att de har tagit till sig kunskaper som de tidigare inte har visat. Man ser det som en ”räddning” för elever som riskerar att få underkänt. Självfallet finns en poäng i dessa resonemang men precis som Lundahl & Fichrelius så förhåller jag mig kritiskt till denna modell. I ett utbildningssystem där lärare ska tolka och konkretisera läroplanens övergripande mål och i samråd med eleverna kunna göra ett urval av metoder och stoff att arbeta med, är det problematiskt att använda NP för att kalibrera betygsättning (Ibid, s. 146). Dessutom är inte tanken att NP ska ha en sådan stor betydelse att kunna rädda elevernas betyg, utan syftet är att den ska belysa lärandemålen samt kunskapskraven, fungera som ett hjälpmedel att upptäcka elevernas styrkor samt utvecklingsmöjligheter m.m. (Gustafsson, Cliffordson & Erickson, 2014, s. 102; Klapp, 2015, s. 97).
Lundahl & Folke-Fichtelius (2010, s. 151) beskriver två olika aspekter lärare använder sig av när de betygsätter elever. Vissa summerar resultatet från de nationella proven för att sätta ett slutbetyg medan andra analyserar elevens resultat från NP vilket innebär att eleven får den här ”räddningen” att visa kunskaper som missvisats tidigare. I och med att alla lärare använder resultatet av NP på olika sätt, blir syftet ”likvärdig betygsättning” meningslöst. Någon som är väldigt tydlig med att nationella inte ska vara examinerande är Klapp (2015, s. 97). Författaren menar att man bör ta hänsyn till alla arbetsprestationer som under terminens gång.

Ju mer man läser om NP desto mer förstår man att syftet med detta är väldigt vagt. Hur ska syftemålen uppnås om det inte ens finns någon konsensus kring att det är syftet? Det absolut viktigaste i detta ämne, enligt mig, är att skolorna bör få klara och tydligare direktiv kring varför vi har NP och hur resultatet ska användas vid betygsättning- för att det ska bli en reell likvärdighet.

Hur ser elevperspektivet ut vad gäller nationella proven?
Nu till eleverna som skriver de nationella proven, vilket är viktigt att ha i åtanke när man diskuterar detta ämne. Stress och press. Det är något många elever känner inför detta. Att göra proven innebär massvis med stök för lärare men även för många elever som upplever prestationsångest i skolan (Klapp, 2015, s. 91). Denna stress kan leda till att elever presterar sämre. Enligt mig är det onödigt med de nationella proven eftersom att eleverna redan har massvis med prov och läxförhör på skolan. Varför borde man då ha ännu mer prov? Vad tycker ni? Ifall nationella proven har fler nackdelar än fördelar är ett omdiskuterat ämne som går att diskutera vidare om. Hoppas att ni som läst fick en bredare bild av detta ämne.

/Chimene Selwan

Referenser:

Gustafsson, J.-E., Cliffordson, C., & Erickson, G. (2014). Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan-problem och möjligheter. Stockholm: SNS förlag.

Klapp, A. (2015). Bedömning, betyg och lärande. Lund: Studentlitteratur.

Lundahl, C., & Folke-Fichtelius, M. (Red.). (2010). Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik (1. uppl). Lund: Studentlitteratur AB.